Det talas ibland om vad barn ska läsa. Då tänker jag på min barndoms litteratur. Den bestod av vad jag fick tag på, vilket betyder Astrid Lindgren och ungdomsböcker med gröna och röda ryggar men också Moberg, Lagerkvist eller Agatha Christie. Hos farfar smet jag in i arbetsrummet och läste gamla nummer av Expressen. På landet låg Biffen och Bananen, Reader's Digest, Hamlet, Bibeln, Borta med vinden och ryska klassiker. I mormors frisersalong fick jag håret torkat medan jag läste damtidningar.

Maria Ernestam heter jag och är född och uppvuxen i Uppsala. Jag läste engelska och matematik innan jag beslöt mig för journalisthögskolan. Efter arbete på ett antal tidningar i Sverige reste jag till USA, där jag tog en Master of Arts examen i statskunskap. Här träffade jag min man och vi flyttade 1988 till Tyskland, där jag under elva år var korrespondent för bland annat Veckans affärer och Dagens medicin. 1999 bosatte sig familjen i Stockholm och jag fortsatte att skriva om Tyskland tills Döden knackade på dörren i en Woody Allen film och gav mig idén till "Caipirinha med Döden". Den kom ut 2005 och följdes av "Busters öron" 2006. År 2007 kom "Kleopatras kam" och 2008 kom "Alltid hos dig". I maj 2010 kom "På andra sidan solen".

Med en tysk man och tvåspråkiga barn har jag ständig tillgång till ett andra hemland. Frillesås, beläget på den halländska västkusten, betyder mycket efter många tillbringade somrar där. Annars inspirerar havet. Att vandra på en ö, vila på en varm klippa och känna doften av trift ger mig frid och idéer. Ibland räcker en artikel, en sångtext eller ett förfluget ord, ibland en händelse, självupplevd eller återberättad. Böcker och filmer påverkar, liksom människor, fiktiva eller verkliga.

Jag fascineras av kampen mellan svart och vitt, gott och ont, liv och död. Jag tror att det finns starka känslor inom varje människa som det inte behövs mycket för att locka fram. Ibland låter jag mina fiktiva personer göra saker som jag inte skulle göra, bara för att få reda på hur det känns. Umgänget med min släkt har präglat mig och vi skrattar mycket när vi ses. Jag vill inse världens lidande med glädjen i behåll, både i mina böcker och i verkligheten.

När jag börjar skriva en bok har jag en inre bild, en början, några nyckelscener och kanske ett slut. För mig är skrivandet en förutsättning för att min historia ska utvecklas. Mina karaktärer är egensinniga och oförutsägbara. Det är tryggt att veta eftersom det alltid måttfulla kan bli ganska tråkigt.