Nyhetsbrev: 2023 Maj

I min bokhylla finns en rad böcker med slitna röda och gröna ryggar som jag uppskattar särskilt mycket - mina föräldrars ungdomsböcker. Jag slukade dem under min uppväxt och fastnade i många gånger spännande historier även om de vittnar om en annan tid. I dag skulle Fröken Sprakfåle kanske behållit sitt namn vid giftermålet, Susanne hade inte gått i hushållsskola och stridspiloten Biggles hade åtminstone någon gång träffat på en kvinna.

Men visst fanns drag av revolution även här. ”Ingrid från Kina”stannar som tonåring kvar i Köpenhamn för att gå på den bästa balettskolan trots att föräldrarna bor i just Kina. I ”Pyttan gör beredskap” samarbetar en grupp kvinnor för att motverka mobbing av en likaledes kvinnlig chef.

Så var det historien om Babben, det fula ankungebarnet med två snygga bröder och en lillasyster söt som socker. Något Babben accepterat tills hon en dag, som liten flicka, genom dörren råkar höra en nyanställd barnsköterska skvallra om att ungarna hon ska ta hand om är så vackra. Förutom Babben då, ”som är så ful så man kan bli rädd”. Insikten att hon kan ”skrämma” folk gör Babben till ett blygt och förskrämt barn och det krävs ett omvälvande gymnasieår för att bryta den förbannelsen.

Det där fastnade i mig. Att några förflugna ord, en dum kommentar eller ett elakt omdöme kan påverka ett helt liv. Nu, många år senare, är det vad min nya bok handlar om. Titel – ”Tjuvlyssnaren”.

Den tändande gnistan kom när jag för ett antal månader sedan besökte en författarvän som tillfälligt fått flytta ut till lillstugan för att bereda rum åt gäster. Nu stod hans sängplats vid ett draperi. På andra sidan fanns en sittgrupp där hans fru brukade sitta med vännerna och diskutera böcker och annat.

”Så här kan man ligga och lyssna”, konstaterade vännen förnöjt. När vi sedan skulle läsa ur våra pågående alster på kvällen och jag inget nytt hade att komma med fick jag uppmaningen att ”sätta mig och skriva”. Och där fanns draperiet, möjligheten att med avsikt eller ofrivilligt höra vad som sägs på andra sidan. Samt Babben. Jag satte i gång.

Tjuvlyssnaren handlar om Karl-Gunnar Hammarkvist, en 64 år gammal man som levt ett stillsamt liv. Han bor kvar i föräldrarnas gamla lägenhet, går till jobbet som bokföringsansvarig på åkeriet, står ut med irriterande chefer och har vant sig vid ensamheten. Tills hans boende ska renoveras och han hastigt och lustigt får flytta till en provisorisk våning. Här gör han sig hemmastadd och ser det hela som ett acceptabelt avbrott i tillvaron när han en kväll råkar avlyssna ett samtal genom den tunna vägg som skiljer hans lägenhet från grannens.

Det han hör skär rakt igenom det pansar han under åren byggt upp och blir början på en jakt efter kvinnan som sagt det hon sagt på andra sidan väggen. Under sökandet efter henne dyker minnen upp från det förflutna, från hans barndom, uppväxt,ungdomstid, den lycka han en gång kände och den katastrof som följde på det. Medan Karl-Gunnar förtvivlat vill fånga skuggorna från nu och då drar han till sig polisens uppmärksamhet men får också vänner där han minst anar det. Når han försoning med sig själv och världen? Det får boken utvisa.

Under skrivandet tänkte jag mycket på det där med tjuvlyssnande. Att det är något vi drabbas av och ägnar oss åt mer än vi tror. Som barn smög vi säkert på föräldrarna för att få reda på vad de pratade om och i skolan, på arbetet eller i andra grupper spetsar vi öronen för att höra vad som sägs om oss eller andra. Och spioneri är väl egentligen inget annat än avancerad tjuvlyssning. I böcker, på film eller i verkligheten.

Särskilt tänker jag att vi tjuvlyssnar (eller smygkikar) genom de sociala mediernas intåg i världen. Därmed har tjuvlyssnandet fått en annan dimension. För visst är det offentligt. Men att leta reda på någons profil och lusläsa har ändå något av tjuvlyssning över sig. Inte ens det offentliga är alltid avsett för våra ögon och öron.

”Jag är ingen tjuvlyssnare.” Så inleder Karl-Gunnar Hammarkvist sin berättelse. Ändå blev han det och det ändrade hans liv. I januari 2024 kommer boken ut. Omslag? Vet inte än. Men visst är fotograf Richard Ryans bild (som jag lånat för att försköna manus) fantastisk?

Och fantastiskt är också att det man läser som barn och ungdom inspirerar många år senare. Men så är det. Lagring förädlar. Och det mesta kan återvinnas.